Confessing/A
Ok, nu har jag kommit till den punkten att jag måste skriva av mig. Jag hade faktiskt gett upp den här bloggen för att det ärligt talat, kändes fånigt.. Jag hade inget viktigt att skriva längre...
Men, men, eftersom jag är så paranoid att folk ska se mina innersta tankar och känslor skriver jag av mig här istället, här är jag iaf anonym.
Jag har alltid trott på karma. Ibland tänker jag inte på den, men i slutändan hinner den alltid ikapp mig. Jag mår inte bra. Jag försöker hålla uppe min jävla fasad, på jobbet, bland vänner. Men verkligheten ser annolunda ut. Jag har så jävla svårt att släppa in ngn. Jag kan knappt prata med min bästa vän. Jag känner mig så jävla ensam. Det är sjukt, jag pratar med hundratals människor varje dag. Men ändå känner jag mig ensammast i världen. Alla har ngn.
Det sjuka är att jag är så rädd att släppa in ngn så jag blir helt stel i främmande sällskap. Jag ger upp. Jag tänker varför skulle han intressera sig av mig, jag är inte intressant nog osv.. Sen ger jag upp. Och visar för personen att jag inte är intresserad så han inte ska bli besviken. Vad har jag att ge? Allt jag pratar om är mitt jobb, hur mkt pengar jag tjänar och mitt ytliga jävla liv! Så jag skiter i det hela. Jag kan fan inte ens hålla en jävla konversation!
Jag vet inte vad som har hänt, jag har aldrig varit så här förut. det måste vara karman, för vad jag har utsatt alla andra för.. Jag har faktiskt varit förjävlig. Det var mkt lättare förr, när man inte behövde bry sig, då "visste man inte bättre". Man hade inga förväntningar på sig. Nu ska man vara så jävla vuxen och mogen och bete sig på ett visst sätt.
Men det jag saknar är att känna nåt, vadsomhelst. Jag är så jävla kall. Jag blir inte kär. Jag känner bara åtrå, ex kollegan. Men jag tillåter inte mig själv att fästa mig vid nån, för att jag vet att jag kommer sabba det. Jag har inget hopp kvar, för mig själv faktiskt.
Ni fångade mig i ett svagt ögonblick, men vad ska jag göra. Skriver jag inte så kommer jag explodera tillslut.
/A
Men, men, eftersom jag är så paranoid att folk ska se mina innersta tankar och känslor skriver jag av mig här istället, här är jag iaf anonym.
Jag har alltid trott på karma. Ibland tänker jag inte på den, men i slutändan hinner den alltid ikapp mig. Jag mår inte bra. Jag försöker hålla uppe min jävla fasad, på jobbet, bland vänner. Men verkligheten ser annolunda ut. Jag har så jävla svårt att släppa in ngn. Jag kan knappt prata med min bästa vän. Jag känner mig så jävla ensam. Det är sjukt, jag pratar med hundratals människor varje dag. Men ändå känner jag mig ensammast i världen. Alla har ngn.
Det sjuka är att jag är så rädd att släppa in ngn så jag blir helt stel i främmande sällskap. Jag ger upp. Jag tänker varför skulle han intressera sig av mig, jag är inte intressant nog osv.. Sen ger jag upp. Och visar för personen att jag inte är intresserad så han inte ska bli besviken. Vad har jag att ge? Allt jag pratar om är mitt jobb, hur mkt pengar jag tjänar och mitt ytliga jävla liv! Så jag skiter i det hela. Jag kan fan inte ens hålla en jävla konversation!
Jag vet inte vad som har hänt, jag har aldrig varit så här förut. det måste vara karman, för vad jag har utsatt alla andra för.. Jag har faktiskt varit förjävlig. Det var mkt lättare förr, när man inte behövde bry sig, då "visste man inte bättre". Man hade inga förväntningar på sig. Nu ska man vara så jävla vuxen och mogen och bete sig på ett visst sätt.
Men det jag saknar är att känna nåt, vadsomhelst. Jag är så jävla kall. Jag blir inte kär. Jag känner bara åtrå, ex kollegan. Men jag tillåter inte mig själv att fästa mig vid nån, för att jag vet att jag kommer sabba det. Jag har inget hopp kvar, för mig själv faktiskt.
Ni fångade mig i ett svagt ögonblick, men vad ska jag göra. Skriver jag inte så kommer jag explodera tillslut.
/A
