Ärlighet varar längst!

Ok, nu har jag kommit till den punkten att jag måste skriva av mig. Jag hade faktiskt gett upp den här bloggen för att det ärligt talat, kändes fånigt.. Jag hade inget viktigt att skriva längre...

Men, men, eftersom jag är så paranoid att folk ska se mina innersta tankar och känslor skriver jag av mig här istället, här är jag iaf anonym.

Jag har alltid trott på karma. Ibland tänker jag inte på den, men i slutändan hinner den alltid ikapp mig. Jag mår inte bra. Jag försöker hålla uppe min jävla fasad, på jobbet, bland vänner. Men verkligheten ser annolunda ut. Jag har så jävla svårt att släppa in ngn. Jag kan knappt prata med min bästa vän. Jag känner mig så jävla ensam. Det är sjukt, jag pratar med hundratals människor varje dag. Men ändå känner jag mig ensammast i världen. Alla har ngn.

Det sjuka är att jag är så rädd att släppa in ngn så jag blir helt stel i främmande sällskap. Jag ger upp. Jag tänker varför skulle han intressera sig av mig, jag är inte intressant nog osv.. Sen ger jag upp. Och visar för personen att jag inte är intresserad så han inte ska bli besviken. Vad har jag att ge? Allt jag pratar om är mitt jobb, hur mkt pengar jag tjänar och mitt ytliga jävla liv! Så jag skiter i det hela. Jag kan fan inte ens hålla en jävla konversation!

Jag vet inte vad som har hänt, jag har aldrig varit så här förut. det måste vara karman, för vad jag har utsatt alla andra för.. Jag har faktiskt varit förjävlig. Det var mkt lättare förr, när man inte behövde bry sig, då "visste man inte bättre". Man hade inga förväntningar på sig. Nu ska man vara så jävla vuxen och mogen och bete sig på ett visst sätt.

Men det jag saknar är att känna nåt, vadsomhelst. Jag är så jävla kall. Jag blir inte kär. Jag känner bara åtrå, ex kollegan. Men jag tillåter inte mig själv att fästa mig vid nån, för att jag vet att jag kommer sabba det. Jag har inget hopp kvar, för mig själv faktiskt.

Ni fångade mig i ett svagt ögonblick, men vad ska jag göra. Skriver jag inte så kommer jag explodera tillslut.

/A

Hejsan Hoppsan!
3 arbetsdagar har gått och kollegan har inte sagt ngt. Inga underliga blickar eller obekväma moments. Great!
Jag tror faktiskt att han inte har ngt minne från katastrofkvällen. Tack och lov!

Men jag har haft tid att tänka. Det kunde varit värre. Tänk om det hade hänt ngt den kvällen. Att vi strulade eller nåt, kanske bara en kyss. Han hade inte kommit ihåg nåt. Hade inte DET varit värre? Pinsamt på måndagen efter om jag går runt och vet att vi strulat, men han har inget minne! HAHA, vilken confident failure! Herregud, jag ska aldrig mer ragga på en full man!

Jag har för övrigt försökt undvika min gamla chef så gott det går, men igår föll jag dit. Jag råkade svara när han ringde (på min nu alltid ljudlösa privat-telefon) och blev övertalad på en fika efter jobbet. Som tur var ringde han aldrig och jag lyckades skicka iväg ett sms som sa att jag fått förhinder. Så nu slapp jag det.

Jag funderar på att stänga av mobilen och säga att jag tappat den, iaf tills han åker från stan. Jag orkar verkligen inte med honom. Han vill att jag ska sova hos han (!!!!) Vad fan betyder det? Jo att han vill knulla! Människan är för fan över 40 år och har barn i min ålder! Hell no!!

Jag har nu tappat all min respekt för denna människa!
Blää för äckliga gamla snusk-chefer!

/A

Hallå där!
Nu har det gått ett tag igen utan att nåt speciellt har hänt. Eller jo, visst har det hänt grejer, men inget jag har orkat bloggat om. Jag kan ju uppdatera lite iaf..

Min gamla chef har kontaktat mig. Han ska ta körkort och är på besök i storstaden för att göra detta. Äckligt lojal som jag är så meddelar jag chefen att "visst kan jag hjälpa dig, inga problem, ring bara när du är i stan så ordnar vi upp nånting" och chefen ringde. Först tyckte han att han kundce sova hos mig (!!?!?!!?!!?) sen att vi ska ut och festa. Njaa, han är alltså över 40år iaf och det känns INTE ok att han slaggar på min soffa, inte heller kul att röja stan med han. Det kändes som lite halv-skamliga förslag. Så nu har jag satt mobilen på ljudlös och skyller på att jag jobbar övertid. Haha, jag är riktigt ond.

Nu till det riktigt smaskiga. Jag var såååååå nära att kyssa kollegan igår. Ni vet han som jag hade crush på. Det har tyvärr inte gått över och jag blir tokig snart. Det började med after work som vanligt. Jag tyckte att han sneglade lite på mig, ni vet lite mer än vanligt när man sitter i ett gäng med kollegor. Sen kom shottarna och jag blev skitfull, det blev kollegan också. Vi drar vidare till nästa ställe. Vi börjar alla dansa och helt plötsligt försvinner alla förutom jag och kollegan, som då också ville dansa väldigt tätt. Fine by me, tänkte jag som bara tänker med den kvinnliga motsvarigheten av "kuken".

Det blev lite fumligt för ingen av oss är speciellt begåvade när det gäller dans och vi står ansikte mot ansikte. Precis innan våra läpppar skulle mötas, alltså det var nästan så dom snuddade vid varandra, då kysser kollegan mig på halsen istället. Och jag, som har mkt mer att spela än ett vanligt ligg, flippar rycker mig loss och sticker därifrån i en febril jakt att leta upp resten av gänget.

Tack gode Gud att jag har skaffat mig en insiderkälla. Jag har öpnat mig för en annan kollega på jobbet som både jag och "kollegan" känner ganska väl. Källan berättade att kollegan inte minns ngt från gårdagen och vi får hoppas på det. Vi får hoppas på det...

---

För att förklara lite djupare hur jag funkar..
Jag är en otroligt paranoid person. Jag analyserar ALLT. Varenda rörelse, varje ord, ALLT. Sen tycker jag också att kärlek är en svaghet. Jag kanske är bitter, men jag anser att om jag blir kär i ngn så blir jag svag, jag har en tydlig svagpunkt som är lätt trycka på. Man skulle kunna krossa mig i ett slag om man ville.

Det är därför jag blir så arg på mig för att jag har blivit kär. I en kollega också. Det ger övriga kollegor chansen att förgöra mig om dom nu skulle vilja göra det. JAg skulle se svag och dåraktig ut.

Jag vet att mitt resonemang är helt tokigt, men jag tror det är en fas. Jag är helt enkelt bitter.
/A

Jag och Jeanette var ute igår. Vi gick på nån tjejs födelsedagsfest i förorten och drack vodka redbull. Jeanette blir skit full och jag försöker passa in bland de övriga gästerna (som för övrigt bestod av 95% tjejer under 18) det hela gick inte så bra. Jag blir uttråkad och ringer exet som bor i närheten. Lockar med honom ut dagen efter (alltså idag) eftersom han inte var villig att bli full med mig. Sen blir jag full och får för mig att skicka sms till Alan. Jeanette upptäcker mig och rycker mobilen ur handen på mig. Aja baja Anna! Sen får jag för mig att dra över Araben igen. Jeanette skäller ut och jag ger upp.

Gud, har jag verkligen så tråkigt? Det finns fan inga potentiella ragg i den här staden längre och har inte heller ngn större lust att ge mig ut på jakt. Ne, det blir "lay low" ett tag nu.

Men herregud vad gammal jag kände mig igår. Vi fick med oss två 18åringar ut på krogen. Där sitter jag och predikar om varför man inte ska slåss med tjejer som kollar snett och varför man ska dricka varannan vatten.

Det känns som jag måste börja köpa anti-rynk-krämer snart. usch!

/A

Idag när jag var på stan med Jeanette hände ngt spännande. Jag står och samtalar med en kollega från jobbet när jag känner att ngn stirrar på mig väldigt intensivt och länge. Av reaktion börjar jag snegla runt lite grann och får ögonkontakt med en kort snubbe som verkade bekant. Jag la inte så mkt intresse till det och fortsatte min diskussion med kollegan. När vi är klara och börjar gå därifrån rycker Jeanette tag i mig och väser "såg du inte vem det va!?"

Det visade sig vara ett gammalt ragg till mig sen 4 år tillbaka. Han var ett sånt ragg som får det att pirra i magen och jag kände inte ens igen människan. Vilken liten storstad vi bor i. Eller liten värld kan man säga. Fan, jag ångrar att jag inte hälsade på honom. Hade kanske kunnat fått lite fina minnen till liv igen. Synd bara att han är så förbannat jäkla kort! Själv är jag över 175 cm, han kan inte vara längre än 160.

Men inatt tror jag att drömmarna ska ändras från kollega till gammalt ragg.. Grr...
Vad är det med mig och korta killar egentligen? Jag tror jag har ett behov att vara dominerade på ngt sjukt sätt..

/A

Haha, jag är så road över Isabelles bravader i landet ingenstans. Själv har jag det skit tråkigt här. Finns inga direkta ragg, förutom kollegan som det inte har hänt ett piss med btw, och jag längtar efter sommaren, heta passionerade möten med mörka främlingar. Mmm..

Jag och Jeanette hade en sån sommar. Det  var ett par år sedan, vi var i spanien och härjade. Jeanette krossade danskarnars hjärtan och jag fick en sommar crush på en inföding. Det är fina minnen, men det känns så långt borta. Så jag har bestämt mig, jag ska ha kul och slappna av denna sommar och sluta analysera allt.

Nu är det bara att invänta sommaren och passionen..

Det finns ett ex till mig som jag aldrig riktigt kan släppa. Varje gång han loggar in på msn, eller är online på andra sidor hoppar mitt hjärta till lite grann. Jag kan inte förstå vad detta beror på. Vi hade en sommarflirt. Kanske 3-4 veckor sådär. Inget seriöst. Vi visste båda att det inte skulle hålla fram till hösten.

Men trots detta så kan jag inte undgå att tänka på honom lite då och då. Jag har till och med patetiskt nog försöka få upp kontakten igen, men det hela blir så stelt. Jag kan gissa mig till att detta beror på att vi inte fick ngt riktigt avslut, vi bara bröt kontakten, helt sådär. Mestadels pga att jag var otrogen när jag semestrade i Spanien och att han "lekte" med mina känslor därefter som hämnd.

Mkt komplicerat. Vi pratade aldrig med varandra om det här och jag hade en slags hat-kärlek till honom. Jag kan ju säga att under den tiden lyssnade jag väldigt mkt på Kelly Clarkson och då menar väldigt mkt.

Jag undrar om jag måste söka upp människan och kyssa honom för att komma över honom. Det känns som om det bara är en massa känslor svävandes som aldrig slagit sig till ro. Även om jag vet att personen i fråga är en tönt och absolut inte ngn jag skulle dejta idag så vill jag fortfarande ha honom.

Hmm, mkt skumt..

---

Om ni undrar varför jag skriver så mkt idag är det för att jag är sjuk och har verkligen inget bättre för mig, har sett alla filmer jag har och laddat ner alla nya. I brist på annat att göra kan man säga...

/A

Fan, nu frågade kollegan om jag skulle med ut på afterwork igen. Men jag är ju sjuk! Jag överväger faktiskt att gå, men då kommer jag bli ännu mer sjuk, och alla vet att jag är sjuk och dom kommer att tro att jag har alkoholproblem om jag går när jag är sjuk.

Jag är verkligen patetisk.. Allt för honom, säger jag bara, allt för honom!

Jag funderar på att testa den där omvända kärleksgrejen,  ni vet, klassikern, när man gör sig så lite tillgänglig som möjligt och verkar upptagen på annat håll. Men jag är ytterst tveksam till om denna teknik verkligen fungerar.

Vad tycker ni?

/A

Guuuuud! Jag är så trött på alla män och jag är så uttråkad så jag dör! Jag vänder inte huvudet efter nån längre, jag vet inte varför. Jag har blivit immun mot deras charm. Jag var ju ute i lördags, men där hittade jag inte heller nåt. Jag dansade ganska erotiskt med nån snubbe på dansgolvet, men tröttnade snabbt och stack därifån.

Kollegan då? Jadu, han kom till festen med sitt ex så där var allt hopp ute. Jag drar mig inte in i den cirkeln. Ne, jag tror jag ger upp honom. Det känns som om jag fastnar för honom mer för varje han pratar med mig, och det sista jag vill är att bli kär. Speciellt i ngn som jag jobbar med och måste se varje dag. Sen är jag för feg för att berätta om vad jag känner, jag har commitment issues och är rädd för att bli dissad. Double the Drama!



Jag kom på en sak, jag har glömt hur det känns att vara riktigt kär. Jag har också glömt hur det känns att bli riktigt sårad. Skumt.. Att bli sårad är en känsla man bör akta sig för, eller iaf komma ihåg.. Jag är fan för farlig för mig själv...

/A

---

Ooooh, nu ringer Alan också! Jag tror att jag låter bli att svara....

Har nyss kommit hem från en trevlig "after work". Men fan, "kollegan" blir bara hetare och hetare för varje dag som går. Jag vet inte om det är ölen som talar, men jag tror jag har en crush. En riktigt illa tajmad crush också.

Det började med att han bjöd med mig ut idag på after work med några kollegor. Sen satt vi alla och pratade och hade trevligt. Sen bjuder han med mig på lördag också!? Vad ska jag svara på det? Det är klart jag ska gå, men det får fan inte bli för obvious, jag vill som sagt inte blanda jobbet med mina kärlekshistorier.

Nää, nu ska jag sova bort mitt lilla rus och drömma underbara drömmar om han :)
Riktigt illla tajmad crush!!

/A

Blev väckt kl halv ett igår av att Alan ringde. Han och araben satt och diskuterade om jag var i hemstaden eller inte. Araben hade tydligen "sett" mig. Argt ringer Alan upp och frågar vart jag är. Hemma svarar jag sömndrucket, ljug inte väser han tillbaka.

Vad är deras problem? Dom tror att jag är nån slags ägodel som dom bråkar om.

No, no, I aint nobodys wife! Dom kan ta och hänga sig nånstans!

/A

Skumt, jag har varken pratat med eller om tysken på ett bra tag nu.

Undar vad som hände.. Tröttnade jag?

Ärligt talat så är jag ganska trött på allt nu, jag orkar inte tänka på allt.. Jag har inga känslor alls för nån och vill helst bli lämnad ifred, men nej, jag är så desperat efter bekräftelser att jag måste tacka ja till ev. middagar och dejter.


Fan, har tappat bort min självkänsla-bok (av mia törnblom, ja, jag läser den) också :( Vad ska jag göra nu?!

Min chef frågade mig idag vad mitt mål var på mitt jobb, inte ens det vet jag! Vad vill jag göra av mitt liv? Jag vill bara må bra, vara lycklig, jag har inga speciella visioner och önskningar. Jag vill inte bli rik eller ha fint hus och bil. Allt det här är inte relevant för mig, jag är nöjd med det jag har (mitt lilla rum).

Vad ska jag göra?
/A

Fan! Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt i helgen och hålla mig borta från allt som har med killar och män att göra. Men nej, Anna hon är en sån cry-baby som tycker att allt är så sött och gulligt.

Alan ringde. Han frågade hur jag mådde och undrade varöfr jag inte svarat i telefonen. Jag ursäktade mig med jobb osv och frågade om allt var ok tillbaka. Sen frågar han om jag ska komma och hälsa på i helgen. Jag svarade att så var fallet och självklart så frågade han om vi kunde träffas. Jag försökte smita undan lite med några undanflykter att jag redan lovat tjejgänget och så. Sen sa att han att jag skulle komma förbi och dricka kaffe. Hmm, svarade jag, sen frågar han om han får laga mat åt mig, min favorit mat också som han självklart kommer ihåg. Naaaaaw!! tänkte jag.

Så nu ska jag tydligen dit imorgon kväll och äta hemlagad mat av min personliga kock.

Fan, ibland hatar jag mig själv och min svaghet för killar som lagar mat!

/A

Jag såg araben häromdan, han såg faktiskt ganska bra ut, lite för bra ut. En vild tanke slog mig där en sekund, men vafan, nu får jag skärpa mig! Nej och återigen NEJ! Vad är det med mig och gamla ragg?

Jag kom på mig själv med att sitta och poka hetingen på jobbet på facebook, aja baja Anna.. Men han är såååå HET! Grrr....


Do or dont do? Vad tycker ni? Help a brother out!
/A

Jag har kommit på mig själv med en rutin förresten. När jag hänger med ngn hem ska jag ALLTID ha lagat frukost(hotellfrukost räknas) när jag vaknar. Killen ska fixa detta åt mig, annars är han ingen man.

Dettaräknar jag oftast ut på kvällen när jag träffar honom, jag skulle aldrig hänga med ngn som inte är kapabel till att ge mig mat dagen efter. mkt viktigt tycker jag!

HAHA
/A

Nu är det gjort, jag har officiellt pökat samtliga tre A. Jag drog över Alan igår. Ett beslut som tog tid att fatta. Men inget att ångra. Det är lite lustigt att de tre inte pratar med varandra och samtliga tre tjatar om att träffas igen, inte för att pöka, utan för att umgås, som pojkvän och flickvän. Inte ngt jag tänker göra.

Dessutom har jag spanat in en ny kollega på jobbet. Jag vet, jag vet, man ska inte blanda sex med jobbet, men att titta skadar inte ;) Dessutom brukar spanet och jag hamna på samma fester och vi brukar sitta och fyllesnacka en hel del. Hmm, vi får vart det leder. Haha, det kanske slutar med att jag drar en "isabelle".

Det hände annat kul igår  faktiskt. Jag hade mitt sista A med mig på krogen och det var ju ganska självklart vad som skulle hända, men ändå fick jag upp ögonen för en brittisk kille som var där. Han kom dit med en vän till mig och vi började prata med varandra, helt oskyldigt till en början, men britten imponerade på mig och helt plötsligt blev han intressant i mina ögon. Han frågade efter mitt nr, men alan stod en bit bort så jag sa till britten att vi kunde ta det senare, ville ju inte dumpa samtliga chanser. Tyvärr kom aldrig det tillfället, så jag funderar på att ringa den gemsamma vännen och be han lämna nrt, eller så kan jag hoppas på att vi möts igen, vem vet, det kan bli mkt roligare på det sättet ;)

Annars händer inte så mkt för mig här. Jag har ju fått en manlig rumskompis som alla tjatar på mig om. De tror nämligen att vi ska "bekanta" oss lite närmare med varandra och jag tror några av mina vänner har satsat pengar på det. Men nej, där går faktiskt min gräns, om jag skulle göra honom skulle jag vara tvungen att flytta.'

Ja, det var allt för mig denna gång.
/A

Fyfan! Jag känner mig fruktansvärt motarbetad just nu. Jag hade planerat en resa med en vännina och tagit semester från jobbet. Jag hade till och med köpt ett linné att ha på mig. Helt plötsligt drar sig min "väninna" ur i sista min och jag står här med 7 dagars obetald semester och ingen att åka med. Vad gör jag? Jag ringer exet. Han brukar vara sugen på resor och det fanns en chans att han hade pengar till det också.

Så jag ringde han igår kväll och berättade situationen. Han beklagade sig och sa "visst kan jag följa med". Han skulle bara fixa semester från sitt jobb. När detta var ordnat ringde han och sa att han var tvungen att åka hem från jobbet först innan vi bokade resan. Så jag började små packa grejer här hemma eftersom resan skulle ske inom 2 dagar.

När han väl är hemma så ringer han med en besvärad röst. Han har tydligen inga pengar och vågade inte berätta det för mig från början. Han hade tydligen blivit så överlycklig över att jag ringt och frågat honom att han var tvungen att säga ja. Han hade alltså under dagen ringt att alla kände för att få fram pengar till resan med mig.

Så nu sitter här utan respartner igen. Men jag har lärt mig en läxa nu, lita inte på ngn tills resan är bokad!
För övrigt har jag ringt till jobbet och tagit tillbaka min semester. Jag funderar på att åka nånstans i april istället, eventuellt ensam,

/A