Ärlighet varar längst!

Idag när jag var på stan med Jeanette hände ngt spännande. Jag står och samtalar med en kollega från jobbet när jag känner att ngn stirrar på mig väldigt intensivt och länge. Av reaktion börjar jag snegla runt lite grann och får ögonkontakt med en kort snubbe som verkade bekant. Jag la inte så mkt intresse till det och fortsatte min diskussion med kollegan. När vi är klara och börjar gå därifrån rycker Jeanette tag i mig och väser "såg du inte vem det va!?"

Det visade sig vara ett gammalt ragg till mig sen 4 år tillbaka. Han var ett sånt ragg som får det att pirra i magen och jag kände inte ens igen människan. Vilken liten storstad vi bor i. Eller liten värld kan man säga. Fan, jag ångrar att jag inte hälsade på honom. Hade kanske kunnat fått lite fina minnen till liv igen. Synd bara att han är så förbannat jäkla kort! Själv är jag över 175 cm, han kan inte vara längre än 160.

Men inatt tror jag att drömmarna ska ändras från kollega till gammalt ragg.. Grr...
Vad är det med mig och korta killar egentligen? Jag tror jag har ett behov att vara dominerade på ngt sjukt sätt..

/A